Jag är inte mer än människa
Det här med att inte få säga, tycka och känna som man vill. Jag börjar bli så otroligt trött på det. Innan jag börjar detta inlägg så vill jag ytterligare en gång klargöra att jag älskar min son över allt annat oavsett vad som händer.
Ingen som inte gått igenom det vi gått igenom och går igenom vet hur det är. Ingen vet hur tankarna går. Ingen vet hur mycket vi håller inom oss. Ingen vet hur vi kämpar för att hålla oss samlade. Ingen vet hur mycket blandade känslor det är. Ingen.
Som sagt, jag älskar min son över allt annat - oavsett. Men självklart är detta superjobbigt. Vissa dagar är jobbigare än andra. Igårkväll var en av de jobbiga stunderna. Jag och Jim satt och pratade lite om Milos framtid och det var dels jobbigt men även svårt. Det går liksom inte alltid hålla tillbaka tårarna, men jag får dåligt samvete om jag låter dem tränga förbi. Men det är så jag känner och det ska man aldrig dölja. Vi får många saker sagda till oss från alla möjliga olika människor. Nästan alltid menas det väl men vissa blir även irriterade av någon konstig jävla anledning. En mening jag absolut inte tål är de som säger "men njut av livet som det är nu" och "tänk inte si eller tänk inte så". Och vafan vet du? Vad vet du om hur det är att vara mamma till en liten kille vars framtid är allt annat än klar? Vars framtid är mer oviss än något annat. Vem är du då och bli irriterad och säga till mig att njuta? Eller hur jag ska och inte ska tänka? Lätt för dig och säga som har fått två barn som följt sin utveckling exemplariskt. Jag måste väl med få känna? Jag måste väl få vara ledsen, arg, frustrerad och orolig? Ni som säger annat, vilka fan är ni och säga det? Gör det mig till en sämre mamma för att jag känner? För att jag visar mina känslor? Jag är inget annat än människa. Och människor har känslor.
Våran resa som föräldrar har börjat tufft och som sagt, vissa dagar är värre än andra. Vissa dagar förstår man verkligheten mer än andra. Men oavsett om det är en bra eller dålig dag så har omvärlden ingen rätt att döma oss för att vi tycker, tänker och känner. Det finns ingen som vet hur jag känner. Ingen som vet hur jag tänker. Jim vet delar men inte allt. Och det är definitivt ingenting jag vill dela med någon annan heller. För i dagens samhälle är det alltid någon jävel som ska störa sig på det och lägga sig i, oavsett om de har grunder för det eller inte. För mig är det viktigt att man som människa måste få känna och reagera på sitt sätt. Ibland känner jag bara för att vara själv. Jag kan vara super otrevlig mot allt och alla. Då vill jag bara vara själv & gråta. Jag anser då att det är så viktigt att man verkligen får göra det. Jag vill inte alltid berätta hur jag mår. Jag vill inte alltid berätta bakgrunden till min känsla heller.
"Ditt barn lever och mår bra, varför klagar du?". Okej, så att om jag bryter benet får jag inte vara ledsen för det finns någon som brutit två ben. Ska man tänka på det sättet så får man nästan aldrig vara ledsen för det finns alltid någon som har det värre.
Alla förstår tyvärr inte något av det jag precis försökt förklara. Men testa en gång, bara försök att sätta sig in i vår situation. Sen måste man även förstå att alla är olika, därmed olika känsliga. Jag är en väldigt känslig person. Jag har kontrollbehov och vill veta vad som händer. Detta har jag ingen kontroll över, det har ingen. Hur stark du än är så lovar jag att något av det vi gått igenom hade upplevts som jobbigt för dig med. Och hinner man inte bearbeta det ena förrän nästa grej kommer, då blir det jävligt jobbigt.
Med detta sagt. Vi är självklart överlyckliga över att just Milo kom till oss för han kommit helt rätt. Men även vi måste få känna och må. Det går inte alltid hålla tillbaka och det ska inte behövas, vi är människor med känslor.