Amanda Bergström

Livet med ett barn med särskilda behov

barnavårdcentralen

min vardag Permalink0
vid halv fem idag var vi hos bvc och vår lilla kille hade både vuxit på längden och gått
upp i vikt, lycka!!!! han vägde 2744 gram och var 48 cm när han föddes. förra veckan
vägde han 3255 gram och var 50.9 cm. idag vägde han 3490 gram och var 52 cm lång!
han väger alltså nästan 3.5 kg nu!!! vår stora kille. vi hämtade även ut paket när vi ändå
var ute på stan. vi beställde en ny tvättkräm häromdagen och jim hade även beställt 
lite till airsoften. gick även in på 0-16 och hittade en supersöt stickad väst till milo som
man ska ha över en skjorta. tänkte till jul men vet inte vilken storlek han har då eftersom
att han fortfarande har storlek 44, börjar kunna ha 50. så vi får vänta med att köpa kläder
till julen och nyår. men passade på att gå in och kolla när kim var med. vi går ju nämligen
inte in med milo i affärer så kim och milo var utanför. men får se om vi köper den eller
om vi hittar någon annan söt outfit till lillen. beroende på när operationen blir så kanske
vi bara är hemma på julafton. det beror helt på hur lillen mår.

störst av allt är kärleken

min vardag Permalink0
vi gjorde det. tillsammans. sida vid sida klarade vi av en hel graviditet och en förlossning.
ingenting blev som vi tänkt oss. vi trodde graviditeten skulle vara mycket jobbigare och
vi trodde att förlossningen skulle vara helt annorlunda. vi hade räknat med att åka hem 
ett, max två dygn efter förlossningen. inte att vi skulle ligga på neo, biva, operera vårt
barn en vecka efter förlossningen och inte få komma hem förrän två veckor efter förlossningen. 

någonstans får vi ändå se det positiva. självklart att vi har världens finaste son som mår
bra. men även att vi tillsammans blivit så mycket starkare. vi ser nog inte ens själva hur
starka vi har varit och hur starka vi är. vi har varit med om så mycket redan men vi ser
nog inte det heller för det händer något nytt innan vi hinner tänka. jag hade aldrig klarat
detta utan min fantastiska sambo. inte heller utan våra fantastiska familjer och vänner. 
vi har verkligen de bästa familjerna och de bästa vännerna. kollegorna. familjers kollegor,
vänners vänner osv. verkligen alla. alla har varit så engagerade och så fina. funnits där,
hört av sig osv. ni är fantatiska!!! helt fantastiska. vi kommer aldrig kunna tacka er tillräckligt.

(foto: emma svärd)
jag kunde inte fått en bättre pappa till mitt barn. dig vill jag bli gammal med ♥

neurologen

min vardag Permalink0
i början på veckan var vi hos neurologen med milo. vi fick information om hur vi ska gå
vidare med allt och till en början blir det en operation, i hjärnan. de ska gå in och skapa
en ny genväg i hjärnan enkelt  förklarat. han har som sagt vätska i hålrummen som inte
kommer ut som det ska. och det beror på att det förmodligen har blivit en ärrbildning
av något slag i kanalen som vätskan ska rinna ut igenom. de har tre alternativ att göra
detta på. så vi får se hur det löser sig. men vi hoppas på att deras första alternativ 
fungerar iallafall. operationen kommer att bli inom en månad men vi har inte fått tiden än
så vi väntar på den. operationen kommer som det ser ut nu bli i linköping. de skulle kolla
igenom allt så får vi se sen. det beror på narkosen med tanke på att han är så liten. 

vi fick inte svar på jättemånga frågor av läkaren då det vi undrar mest är hur det blir i framtiden.
men de vet inte. de vet inte någonting om hur livet för milo blir. tiden får avgöra hur hans 
utveckling blir. och vi älskar honom precis lika mycket oavsett men jag vill veta om han
kommer ha ont eller inte. det är det jag oroar mig för. så många läkare och all annan personal
som vi träffat under dehär sex veckorna har jag aldrig träffat i hela mitt liv. det har varit så
mycket och jag är lika orolig varje gång vi ska på något som har med sjukhuset att göra.
i måndags satt jag flera gånger och var nära på att börja gråta, men jag höll tillbaka. efter
att vi hade varit där åkte vi till jims föräldrar och det var samma sak där. jag kämpade emot
för att inte börja gråta. men allt kom på kvällen sen. att ha sitt barn på bröstet och tänka på
allt han har gått igenom och ska gå igenom, det gör så jävla ont. så ont i hela kroppen. 
man känner sig så maktlös. för makt är det minsta vi har nu. tvärtom. vi har bara hopp. 
hopp om att våran son ska få ett så bra liv som möjligt. och det viktigaste, hoppet om att
han kommer må bra och inte ha ont eller lida av något. kärleken till denna lilla skapelse
är det största jag någonsin upplevt. han är det finaste jag sett och jag skulle göra allt för
att han skulle få ett så bra liv det bara går. ett så bra liv som han faktiskt kan få. men 
det är bara tiden som får avgöra. 
Till top