Amanda Bergström

En blogg fylld med text, bilder och mycket mer.

"jag vill inte bli igångsatt, jag vill inte göra kejsarsnitt och jag vill inte bli nersövd."

min vardag Permalink0
som rubriken lyder och som jag skrev upprepande gånger i förlossningsberättelsen så var detta mina
absoluta rädslor när jag var gravid. jag ville inte bli igångsatt, jag ville inte göra kejsarsnitt och jag ville
inte bli nersövd. men alla dessa tre lyckades jag pricka in på 30 timmar. klart man vill att ens förlossning
ska komma igång själv och att man inte ska behöva sättas igång. det är väl inte det roligaste men att
det sen på grund av "foster-avvikelser" slutade med akut kejsarsnitt, det var jag inte redo för. som jag
hade haft ångest för att bli snittad. det gick superbra, det gjorde det. men hade och har än idag, en månad
senare, ont i snittet. när han väl var ute och jag tänkte på fler barn var det bara ett stort nej. nejnejnej,
aldrig igen. men nu allt eftersom så vill jag ha fler barn men då kommer jag begära fler kontroller, att vi
ska få göra tillväxtultraljud flera gånger och planerat snitt i gravidvecka 38. för allt detta var så jobbigt,
och det är inte allt som var jobbigt under denna tiden.

jag orkar inte gå in på detaljer och berätta om varje dag in i minsta detalj heller. men vår lille prins blev
inlagd på neonatal vårdsenheten som jag skrev i förlossningsberättelsen. de har gjort så många undersökningar
på honom, de har tagit så mycket prover, han fick mat i sond (slang genom näsan som går ner i magen)
i cirka 1.5 vecka  han hade en venkateter i naveln de första dagarna, han var uppkopplad på EKG och 
även saturation (se hur han syresätter sig). de gjorde ultraljud på hans skalle, buk och pung. de gjorde
en MR (magnet röntgen) och ytterligare en gastroskopi. magnet röntgens bilderna visade på att det är
vätska i hjärnan men inte blod. det har heller inte blivit större och det är ingen pågående blödning vilket
är positivt! han har förmodligen haft en blödning i hjärnan när han låg i magen, vad det betyder
vet vi inte än. det är tiden som får avgöra hur det kommer utvecklas. det kan vara en utvecklingsstörning
men det behöver heller inte vara någonting över huvud taget. så vi vet inte. vi har ingen aning. han har
normal utveckling hittills och han har normal motorik. men vi får se. gastroskopin var en klar bild för läkaren
som utförde den. hon såg direk varför lillen inte fick fram några ljud när han skrek. han hade ett membran
mellan stämbanden. så när han försökte göra ljud ifrån sig så kunde inte stämbanden komma åt varandra
typ så det kom inget ljud. hon förklarade att det förmodligen skulle bli en operation. hon kontaktade en
läkare i stockholm som jobbar på astrid lindgrens barnsjukhus/nya karolinska och han hade tid några
dagar senare. så vi åkte ambulansflyg upp till stockholm och jim kom efter med bilen då endast en
förälder fick åka med i flygplanet. vi kom ner till stockholm på torsdagen och operationen skedde dagen
efter. det blev en lyckad operation och vi flög hem dagen efter. så det var en snabbvisit inne på BIVA
för lillen. men han kom hem med en "röst" rikare. operationen han gjorde klassas som ett enklare 
ingrepp men det är bara det att de inte söver så små barn på andra ställen än i stockholm, göteborg
och lund då de har det allra bästa narkosläkarna som kan det där med att söva små barn.

allt som allt låg vi inne på sjukhuset i två veckor. vi kommer följa upp alla avvikelser och vi har tid redan
nästa vecka på sjukhuset i linköping. vi får helt enkelt bara njuta av att vara en familj och se hur detta
kommer att utveckla sig. oavsett vad som händer och sker så kommer vi älska vår son precis lika mycket.
han är den mest underbara lilla individen vi någonsin  träffat. vår älskade milo ♥

förlossningsberättelse

min vardag Permalink0
"jag vill inte bli igångsatt, jag vill inte göra kejsarsnitt och jag vill inte bli nersövd."

torsdagen den nittonde oktober klockan nio var jag och jim på plats på förlossningsavdelningen på
ryhov i jönköping. vi fick komma in till ett undersökningsrum där de gjorde ett CTG där allt såg fint ut.
efter CTG:t fick vi komma in till ett annat rum där de skulle göra ett ultraljud och en undersökning för
att se hur öppen jag var för att kunna avgöra vilken igångsättningsmetod som skulle vara bäst. hon 
kollade på bebisen på ultraljudet och sedan gjorde vi en undersökning. läkaren avgjorde då att bästa
medtoden skulle vara att sätta en ballong. den skulle sitta i 24 timmar eller tills den trillade ur av sig
själv. en halvtimme-timme senare kom värkarna. när vi var färdiga med det så fick vi ett rum och jag
blev återigen uppkopplad till CTG och denna gången skulle jag ligga uppkopplad i en timme, första
gången tog det bara tio minuter. jag passade på att sova lite under tiden och jim kollade på film. kan 
ju säga att jag inte fick så många timmars sömn natten till denna dagen. vaknade även vid fem på
morgonen utan att lyckas somna om. när CTG:t var klart åkte vi iväg och köpte mat. värkarna blev längre
och starkare och jag är så glad över hur bra de förklarat hur man ska andas sig igenom dem. 

väl tillbaka på förlossningen var det lugnt. vi åt och sen kom det in personal lite då och då och pratade
med oss. de kopplade på CTG:n ibland och ibland kom de in och pratade. under eftermiddagen sen så
kom en barnmorska in och sa att de skulle vilja göra ett nytt ultraljud då de hade mätt och endast 
uppskattat att bebisens vikt var 2200, skönt tänkte jag då är det ett mindre barn att föda ut. kom inte
en tanke på att det kunde betyda att något var fel. vid halv sex ungefär skulle vi göra ultraljudet så de
ville att vi skulle hålla oss på rummet eller i matsalen där de kunde få tag i oss snabbt, halv elva kom
läkaren. det hade kommit lite akuta saker emellan och jag förstår det, absolut. men min pappa kom och
lämnade en laddare och klart att jag hade velat hälsa och krama honom liksom. men strax innan halv 11
iallafall och jag hade precis brutit ihop med så stod och lipade när de kom in och skulle hämta oss. jag
saknade djuren något otroligt och sen är jag inget stort fan av nya saker och definitivt inte sova på ställen
där jag inte känner mig som hemma. men vi gick in till undersöknings rummet igen och de började undersöka
med ultraljud. hon gick sen iväg och gjorde iordning resultaten och då visade det sig att bebisen skulle väga
2500 istället så det var ju betydligt bättre än 2200, men ändå väldigt lite med tanke på att jag hade gått
över tiden två veckor. läkaren berättade att hon ville att de skulle göra ytterligare ett ultraljud förmiddagen
där på och då började mina tankar cirkulera kring vad detta kunde bero på. tårarna kom tillbaka såfort
vi kom in på rummet och värkarna var inte och leka med. somnade tillslut iallafall men fick inte den bästa
sömnen den natten heller.

morgonen därpå åt vi frukost och de kom in och sa att vi skulle göra ultraljud klockan tio. de undersökte
med ultraljud och sa ingenting till oss om att de såg något som helst avvikande. vi gick tillbaka ner till
salen och de drog bort ballongen. jag var då livrädd för att värkarna skulle avta men det gjorde de inte.
de kopplade upp mig till CTG:n och jag fick sitta med den i en timme. efter en stund kom de in igen och
sa att vi skulle göra ytterligare ett ultraljud för de tyckte att de såg lite avvikande i barnets hjärna. som att
det var vätska i ena sidans hålrum. klockan 12 var vi på plats för ett nytt ultraljud och jag hade det så jobbigt
med värkarna. tillslut fick vi avbryta undersökningen och en barnmorska fick komma och ge mig brikanyl för
värkarna skulle lägga sig lite. och jag som älskar sprutor, inte. allt var redan känsligt som det var och en
spruta i benet var vad som krävdes för att jag skulle bryta ihop. vi fortsatte undersökningen och sen bekräftade
sjuksköterskan att det de såg på tidigare uljtraljud var mycket riktigt. barnet skulle ha vätska i hjärnan. hade
hon sagt att bebisen skulle ha vätska i foten eller i armen, så hade jag inte blivit lika orolig. men hjärnan. 
hon sa även att de inte visste vad det innebar för barnet, de visste inte vad det var och vad det berodde på,
var det vätska eller blod? de visste inte mycket. men de sa att det kanske kan vara en risk att föda vaginalt.

"jag vill inte bli igångsatt, jag vill inte göra kejsarsnitt och jag vill inte bli nersövd."

jag visste att föda vaginalt självklart var det jag ville egentligen. jag ville absolut inte göra kejsarsnitt
egentligen. men fanns det någon liten risk för någonting så självklart ville jag göra kejsarsnitt. så jag
sa till dem att jag är öppen för allt sålänge bebisen kommer ut och mår bra. vi åkte ner tillbaka till förlossningen
och barnmorskan kom efter och sa till mig att vi skulle vara förberädda på att det kunde bli kejsarsnitt 
så jag skulle gå och duscha oså. jag gick in i duschen och personal kom in och bäddade rent då allt måste
vara rent. några minuter senare låg jag på en säng och de satte två PVK:er, som sagt, nålar....... några
minuter senare kom läkarna in och förklarade att det blir kejsarsnitt för att vi inte skulle ta några risker. de
hade inte ens hunnit ut ur rummet förrän kirurgen (?) kom in och pratade med oss. klockan var då lite efter
två och han sa att det skulle ske vid fyra-tiden. tjugo minuter senare stormade flera stycken in och ba
"nu kör vi!". då kom min panik. allt gick så himla fort. de slet och drog, satte drop, satte kateter, satte
på mig ett par knästrumpor, jim hade på sig likadana kläder som kirurgerna och ett par träskor. 

jag vill inte bli igångsatt, jag vill inte göra kejsarsnitt och jag vill inte bli nersövd.

några minuter senare rullade vi ut ur vår förlossningssal och jag började storlipa. jag var så rädd, så
osäker, så otrygg, livrädd. det enda jag var lugn med just då var att jim var med mig. annars var jag
så rädd. innan detta hade jag aldrig opererat. så det är klart det var jobbigt. speciellt för någon som inte
är jätteglad åt nya saker. jag flyttades över till operationsbritsen och det var slangar och sladdar lite
överallt. säkert 15 personer var där inne och jag såg endast ögonen på nästan alla av dem. alla pratade,
alla lät så stressade, jag lipade, jim och två till försökte trösta mig och lugna ner mig. tillslut bad kirurgen
mig att jag skulle lägga mig på sidan och han tvättade rent ryggen och förklarade att det skulle sticka till
när han satte bedövningen. sticka till, STICKA TILL?!?! jag överdriver nog inte när jag säger att det var
en av de absolut värsta smärtorna jag upplevt, någonsin. det gjorde så fruktansvärt ont och jag lipade,
lipade och lipade. efter nån minut så bad han mig lyfta på benen och vicka på tårna för att se om bedövningen
hade tagit än men jag kunde både vicka på tår och lyfta benen. han hade stuckit ett x antal gånger i ryggen
men tänkte att det tar väl snart. han testade då att lägga en isbit på min kind och sen drog han den längs
kroppen för att se om jag kände kylan, det gjorde jag. de väntade lite till och gjorde samma sak igen men
inget hände. "vi får söva", hörde jag. fan. fan. fan. så jim skulle inte få vara med. han fick vara med fram
tills precis innan de sövde mig. sen fick han gå ut. jag fick först dricka nån vätska ur en liten brun flaska
som smakade skit. hade dock förväntat mig att det skulle smaka värre än vad det gjorde. sen upprepade
kirurgen ingreppet och mitt personnummer osv. sen blev det kallt i armen och han sa nåt i stil med "känner
du dig tröttare?" vet att jag svarade ja och sen är allt svart. 

en stund senare vaknade jag upp ur narkosen. först började jag gråta och ropa efter mamma, sen 
vet jag att någon sa nåt liknande "grattis, du har blivit mamma till en pojke" och då var det också fel så
då började jag gråta ännu mer för mitt svar var "nej det går ju inte, vi har inga pojknamn.." sen vet
jag att jag berömde någon för att hon hade fina glasögon (?) fullt normalt osv. kommer bara ihåg att
hon var kort, hade kort svart hår och glasögon. så kan vara så att jag har träffat henne en del efter
detta men det har jag inte en aning om. lite pinsamt isåfall. men tur att jag inte sa något elakt. sen är
de nog vana vid att få höra lite allt möjligt kan jag tänka mig.

de ställde mig på en plats inne på uppvaket och cirka tio minuter och en massa morfin senare kom
jim till mig. han berättade då hur fin vår älskade pojke var och att han nu låg inne på neo. han var
väldigt blå när han kom ut och han skrek inte pga att han var väldigt hes. de visste inte varför just då
men de hade gjort en gastroskopi (tittat ner med kamera i halsen) men de kunde inte se något då.
det var ingen ny information om vätskan i hjärnan. 1-2 timmar senare rullade de in mig i sängen till
neo där jag fick träffa vårt älskade hjärta för första gången. det var den finaste stunden i mitt liv. 

i efterhand så ångrar jag inte valet av sjukhus för en sekund. egentligen skulle vi föda i eksjö men
jag valde jkpg av anledning att jag är därifrån och känner mig tryggare där. eftersom att det blev 
komplikationer och att lillen blev inlagd på neo så vet vi inte hur det hade gått ifall vi hade fött i
eksjö. jag hade förmodligen vaknat upp ur narkosen och fått reda på att vår son var påväg i ambulans
till ryhov i jönköping. så nu vet jag att vi alltid ska välja ett större sjukhus som har allt. 
jag tänkte berätta mer om lillens så kallade avvikelser i ett annat inlägg. men den 20e oktober 2017, 
klockan 14:56 kom vår älskade prins äntligen ut till oss. han var 48 cm och vägde 2744 gram ♥

mina tankar kring igångsättning

min vardag Permalink1
när vi skulle chansa på när bebisen skulle komma så chansade jag på den 28e september.
på torsdag är det tre veckor sedan. jag var från början beredd på att vi skulle föda tidigare.
även jim trodde att vi skulle föda tidigare. så jag har i stort sett gått runt och väntat på att
vi ska föda i snart tre veckor. babyskyddet, förllossningsbrevet och bb-väskorna har varit redo i bilen
sen vecka 35 alltså snart 8 veckor. så denna väntan är verkligen hemsk. för nu har vi gått
tretton hela dagar över tiden. alltså tretton dagar.

jag vill erkänna att jag är livrädd för en igångsättning. asså livrädd. jag vet att jag och jim kommer
att klara det tillsammans med hjälp av personal, utan problem! men jag vet också att det blir
på ett helt annat sätt än om förlossningen sätts igång av sig själv. det blir så strikt på något sätt.
hur ska vi kunna somna kvällen innan? jag kommer vara så orolig. och från att det man kommer
in till sjukhuset så kan det ta upp till två dygn innan bebisen är ute. så det kan ta ett tag innan
förlossningen väl kommer igång och man går och väntar på ett helt annat sätt. nu sitter vi iofs
också och väntar på värkar men nu är vi hemma och det blir på ett helt annat sätt känns det som.
allt blir så planerat och jag vill helst åka in av att jag inte klarar av värkarna mer. inte för att jag har
en inbokad igångsättning. jag vill verkligen inte bli igångsatt. asså verkligen inte. men det är klart
att det kommer vara värt det. för vi kommer tillslut få träffa vår älskade skatt och då spelar det 
egentligen ingen roll hur det gått till väga. men klart vi hoppas på att det går snabbt, smidigt och
utan komplikationer. men självklart är det värt det även om man har världens jobbigaste förlossning.
Till top