Amanda Lager

snart nio månader har gått. nio månader utan dig. utan den finaste människan som fanns
på denna jord. jag har fortfarande dagar då jag inte fattar att du är borta. för några veckor
sen var jag hos farmor tillsammans med mamma, pappa och hampus. jag säger fortfarande
att jag ska åka till farmor och farfar, för så har det alltid varit. i hela mitt liv. men iallafall, vi
var hos farmor och åt våfflor, farmors våfflor, de enda våfflorna jag tycker om. och att du inte
var där var så konstigt. det kändes liksom som att du bara var iväg någonstans. för sist jag var
hos er fick jag krama dig, prata med dig, bara vara nära dig. det var så konstigt att vara i er 
lägenhet utan dig. det var många gånger jag var nära på att börja gråta men jag höll tillbaka,
för farmors skull. men jag berättade iallafall för henne att vi skulle få barn jag och jim, men det
berättade jag ju för dig för över två månader sen. och det gör så ont i mig att veta att mina barn
inte kommer få träffa dig. att de inte får lära känna dig. att jag endast kan återberätta allt galet
du hade för dig. hur fin människa du var. vem jag fått min envishet ifrån. för det var bara förnamnet
på vad du var. du gav aldrig upp, och du ställde alltid upp. ingen kommer någonsin ersätta din
plats hos mig. du var verkligen världens bästa farfar. du löste allt åt oss. hjälpte oss. hittade på
saker. fanns det någon som hade idéer på saker och ting så var det du. världens bästa farfar.
inga ord kan beskriva hur mycket jag saknar dig. hur mycket jag önskar att du var här hos oss.
här där du hör hemma. men jag kommer aldrig glömma allt vi gjort och allt vi delat. och mina 
barn kommer få höra så mycket de orkar om dig. för hela världen borde få veta vilken fantastisk
människa du var, min farfar. världens finaste ängel, jag älskar dig.