Amanda Lager

jag förstår inte själv att hon inte såg hur mycket hon förstörde för sig själv. till och med
förstörde sig själv. stora, viktiga saker var dränkta i alkohol. hon hade alltid en ursäkt eller
anledning till att få hälla i sig mängder av detta gift. vad hon egentligen sökte var närhet,
någon som tyckte om henne för den hon var. 90% av tre av hennes år som ungdom var fyllda
av alkohol. ingen vill höra henne berätta gamla minnen längre. för alla slutar med att hon blev
svinpackad och vaknade upp bredvid nån hon knappt kunde namnet på. samma visa varje 
gång. frågan är om hon verkligen tycker det var värt det såhär i efterhand. alla bakfyllor, 
alla pengar brända på både cigaretter och alkohol, alla ångestattacker, all annan ångest, 
hela personförändringen och även utseendemässigt. så dåligt som hon mådde när hon var i det,
tyckte hon det var värt det? och kom hon någonsin ur det? eller är det ett evighetsbekymmer?
livet är för kort för dessa problem. snart kommer hon till att bli en viktig person för många, men
framförallt en. hon har inte bara sig själv att tänka på längre. men alkoholen kommer bli tvungen till
att bli bortprioriterad, om hon ens ska ha en chans här i livet.