Amanda Lager

en av mina absolut närmsta vänner som känner mig på ett speciellt sätt och som jag är så

lik men ändå så olik är den som alltid pratar med mig på ett sätt som ingen annan gör. en som

förstår mig på ett sätt som ingen annan gör och visar mig och förklarar ur olika synvinklar och 

inte bara på ett sätt som jag vill se det på. hon tar fram det dåliga och det bra för att visa att 

det kan börja och sluta på olika sätt men det kan även vara det ena eller andra hela vägen. 

 

med hjälp av detta har jag börjat tänka mer och mer på detta men jag vet inte riktigt vad det är jag

vill komma fram till i mitt tänkande. hon brukar alltid prata om att jag överanalyserar allt. vilket jag

verkligen gör och vilket jag alltid gjort. jag föreställer mig alltid situationen ett eller flera steg framåt,

när jag egentligen inte ens står på ruta ett. men hur blir man av med det? jag vill inte överanalysera.

men ändå gör jag det. hur mycket jag än försöker. jag tolkar allt så som jag vill att det ska vara. vilket

oftast, oftast, slutar med att jag blir sårad. jag är en person som bryr mig, för det mesta för mycket.

för det mesta för mycket om helt fel människor. nämligen  de som inte bryr sig ett skit tillbaka utan

bara ser ytligt på det hela. 

 

jag kan må så jävla dåligt men så jävla bra på samma gång. det beror på omgivning, personer runt

i kring och vad jag har gjort det senaste, eller det var vad jag trodde. nu vet jag inte längre. jag vet inte alltid

varför jag mår dåligt. jag har inte en aning. jag vill vara för mig själv mer och mer, varfför? jag har alltid 

varit den som alltid vill ha människor runt omkring mig. men nu handlar det om tre personer jag
alltid vill ha vid mig, tre personer som ger mig den energin ingen annan ger mig. en jag knappt
känner, en jag känner in och utantill och en jag känner men samtidigt inte känner. den jag knappt 

känner, det är den personen som imorgon kan vara en helt annan. det är där ett av de stora problemen

ligger. för det är denna personen jag oftast får den närheten jag inte får på samma sätt av någon annan.

det är den som gör så ont att mista. det är den jag alltid saknar. alltid. det är den jag blir sårad av. det

är den jag tror kommer stanna i mitt liv längre än vad den gör. för jag bygger upp något själv.

 

jag kan skratta, känna mig fri, må så jävla bra. men så händer nåt som inte behöver vara alls stort

eller särskilt, så bara rivs det ner och jag känner att jag vill gråta precis vilken sekund som helst.

jag var med om det idag. jag var med om det häromdagen. jag grät i timmar över det för cirka två månader
sedan. det handlar alltså om när jag ser två personen som är så oerhört lyckliga tillsammans och har

det där som jag letat efter så länge, men aldrig riktigt hittat. jag känner mig så jävla ensam, även att

jag har världens bästa vänner och familj runt omrking mig som stöttar. ibland vill jag till och med hellre

vara med någon jag knappt känner istället för mina bästavänner för att jag saknar det så otroligt. jag

ville vara ledig från jobbet ifall en viss person skulle höra av sig till mig om att träffas. det är helt stört.

helt jävla stört. man är så jävla blind, man blir så jävla blind. vilket jag blev för länge sedan. men jag vill

öppna ögonen på ett sätt jag aldrig gjort förut.