Amanda Bergström

En blogg fylld med text och bilder.

På en parkbänk på Liseberg

min vardag Permalink2
Den nionde september 2017 förra året låg Milo i magen. Sparkade mest hela dagen och tankarna om att något skulle gå snett hade nog försvunnit. Något jag inte berättat för någon är att jag kände på mig under nästan hela graviditeten att något var fel. 
Denna dagen kommer jag aldrig glömma. Jag var med de jag älskar, på Liseberg. Jims familj och Milos fantastiska gudmor. Eftersom att jag var höggravid fick jag inte åka något. Så både jag och Karin följde med för att det var trevligt. Just denna stund så åkte de Balder tror jag. Jag och Karin satt och pratade om den lille krabaten i magen, kallad Göte då och där. Då kom det några personer som satt i rullstol, som hade någon typ av utvecklingsstörning. Karin frågade då "har du tänkt något på ifall ni skulle få ett barn med någon slags utvecklingsstörning?". Jag svarade nej. För det hade jag inte, inte när jag hade planerat allt i mitt huvud. Inte när jag och Jim pratat om framtiden tillsammans med vårt barn. Jag hade bara känt på mig att något var fel. Men jag hade inte tänkt att det skulle sluta såhär. 

Vi hade inte en aning om någonting förrän samma dag som Milo föddes. Och då visste vi knappt någonting heller. Än idag har vi inte alla svar. Vi vet inte mer än vad han visat. Tiden får fortfarande avgöra. Den får verkligen avgöra allt. Varför det blev som det blev har vi ingen aning om. Det är på utredning. Eller de utreder ifall alla hans "avvikelser" sitter ihop. 

Milo var planerad. Så efterlängtad. Så älskad. Redan från att han var ett streck på en sticka. Idag är han mer älskad än vad jag någonsin visste gick. Han är verkligen det finaste som finns. Men det är lite som dikten "Holland". Planerat du att åka till Italien men hamnar i Holland, klart det blir annorlunda. Det är svårt. Jobbigt. Underbart. Sorligt. Ofattbart. Ovisst. Mysigt. Fantastiskt. Förjävligt. Jag kan hålla på tills imorgon. Men ingenting kommit någonsin kunna ändra på kärleken jag har till Milo. Mitt kött och blod. MIN son. Mitt allt. 

Som sagt är Milos "avvikelser" under utredning. Vi väntar på svar angående ifall detta är genetiskt eller inte. För det avgör såklart en hel del. Om det är genetiskt, kommer vi kunna få fler barn? Kommer de isåfall få samma "avvikelser" som Milo? Hur stor risk är det? Är det genetiskt från mig eller Jim? Måste våra syskon se ifall de har de generna? Det är så mycket frågor. Och jag har extremt kontrollbehov. Jag vill veta. Vi vet inte när vi får svar. Och jag är så nervös. Så JÄVLA nervös över svaren. Jag tänker på detta otroligt mycket, som med allt annat. Men ändå. Det är bara vänta och se. Det knyter sig i magen varje gång jag tänker på det.

För att ytterligare en gång gå tillbaka. Tänka tillbaka på graviditeten. Vi var så förväntansfulla. Så ovetande om framtiden och vad som komma skulle. Jag kommer ihåg känslan. Men det känns som att det var i ett annat liv. För så jobbigt som detta har varit. Så som det har tagit på oss och våra anhöriga, det är sjukt. Ärligt talat så mår jag inte bra. Jag mår inte bra. Men det är inte heller något jag pratar om. Jag hatar frågan "hur mår du?", alltså HATAR den. För jag orkar inte svara. Jag orkar inte ljuga. Det är inte alltid jag svarar när jag får frågan. Jag hatar sjukhus. Jag är nära till gråt varje gång jag är på sjukhus. För jag känner mig så maktlös. Jag kan inte påverka ett jävla skit. Och jag är så jävla trött på det. Jag hatar att återberätta allt för nya människor, för de flestas reaktion är så jobbig. Jag hatar alla frågor som ställs av ren nyfikenhet. Jag gömmer mig. Jag vill inte träffa människor jag känner "sådär". För jag orkar inte prata om det. Jag orkar inte sitta och kämpa emot tårarna. Jag har ingen jävla ork. Det är många gånger jag kan börja gråta av skitsaker i filmer men det är egentligen inte därför jag gråter. 

Hur hemskt det än låter så gråter jag för att jag sörjer. Sörjer att det inte riktigt blev som vi tänkte oss. För att vi inte vet om Milo kommer kunna göra allt som han "ska" kunna. Det är jobbigt att så många andra påverkas. Det är klart de älskar Milo lika mycket oavsett, men det är såklart jobbigt för dem också. Detta är ingenting man vet hur det känns förrän man varit i det. Så ni som tycker att jag är dum i huvudet eller dömer mig för att jag mår dåligt, försvinn ur mitt liv - ni har inte den blekaste aning. Och alla reagerar och känner olika. 
(null)
Mini-Milo, världens finaste. Då, nu och föralltid. 
#1 - - Anonym:

Vi Älskar er presic som ni är ❤💙💙Karin och Micke💕

#2 - - Ninis:

Du är världens bästa mamma! Då, som nu föralltid ❤️❤️❤️❤️

Till top