rädslan om att bli mamma
jag är livrädd. asså verkligen livrädd. jag har börjat tänka mer och mer på hur mycket jag
inte vet angående bebisar och deras välmående. vad mår de bäst av? hur ska man klä dem
en höstdag i vagnen? hur ska man klä dem en vinterdag i vagnen?
hur ska jag forma mitt barn till en bra människa? en människa som är försiktig men vem
man kan lita på. som har bra värderingar. som inte är elak. som är bra med sina medmänniskor.
som lär sig skillnad på mitt och ditt. som lär sig skillnad på rätt och fel. som inte är egoistisk.
jag kan göra listan oändligt lång men då blir jag bara mer och mer rädd. rädd för att misslyckas.
jag har sett så många exempel på dålig uppfostran. jag ser det varje dag. jag vet vem jag inte vill
bli som förälder men tänk om jag blir den föräldern ändå? tänk om mina barn blir de där bråkiga
barnen som ingen vill leka med? som slåss och skriker. jag vill inte ha det så. jag vill att mina
barn ska utstråla värme och kärlek. lojalitet. jag vill att de ska komma och kramas och pussas när
man träffar dem. inte att dem slår en och säger fula saker. men jag vet även att mycket i uppfostran
handlar om hur man är i sitt förhållande med sin partner man tillsammans uppfostrar barnet med.
har man det bra så är det nog lättare. men har man ett ostabilt förhållande och det är otryggt hemma
så är det egentligen ganska självklart att det blir svårare att skapa en trygg och stabil miljö för barnet.
även att jag lever i en lycklig och helt otroligt bra relation tillsammans med jim så är jag så rädd.
livrädd. jag tror att man förmodligen växer in i rollen som förälder ganska fort. man ställs vid många
val och handlingar. men hur vet man då att man kommer göra rätt? är så orolig haha. och egentligen
helt i onödan för det löser sig. allt löser sig. men jag har ett stort kontrollbehov så hatar att inte veta
vad som kommer att hända.
inte vet angående bebisar och deras välmående. vad mår de bäst av? hur ska man klä dem
en höstdag i vagnen? hur ska man klä dem en vinterdag i vagnen?
hur ska jag forma mitt barn till en bra människa? en människa som är försiktig men vem
man kan lita på. som har bra värderingar. som inte är elak. som är bra med sina medmänniskor.
som lär sig skillnad på mitt och ditt. som lär sig skillnad på rätt och fel. som inte är egoistisk.
jag kan göra listan oändligt lång men då blir jag bara mer och mer rädd. rädd för att misslyckas.
jag har sett så många exempel på dålig uppfostran. jag ser det varje dag. jag vet vem jag inte vill
bli som förälder men tänk om jag blir den föräldern ändå? tänk om mina barn blir de där bråkiga
barnen som ingen vill leka med? som slåss och skriker. jag vill inte ha det så. jag vill att mina
barn ska utstråla värme och kärlek. lojalitet. jag vill att de ska komma och kramas och pussas när
man träffar dem. inte att dem slår en och säger fula saker. men jag vet även att mycket i uppfostran
handlar om hur man är i sitt förhållande med sin partner man tillsammans uppfostrar barnet med.
har man det bra så är det nog lättare. men har man ett ostabilt förhållande och det är otryggt hemma
så är det egentligen ganska självklart att det blir svårare att skapa en trygg och stabil miljö för barnet.
även att jag lever i en lycklig och helt otroligt bra relation tillsammans med jim så är jag så rädd.
livrädd. jag tror att man förmodligen växer in i rollen som förälder ganska fort. man ställs vid många
val och handlingar. men hur vet man då att man kommer göra rätt? är så orolig haha. och egentligen
helt i onödan för det löser sig. allt löser sig. men jag har ett stort kontrollbehov så hatar att inte veta
vad som kommer att hända.