onsdagkväll
hur mycket mitt liv ändrats det senaste året. hur mycket
jag ändrats. hur jag vart stark & svag. trott på mig själv
och inte. tänkt på alla mina misstag som jag önskar jag
kunde gjort ogjort. men gjort är gjort. vissa lär sig av
sina misstag, andra inte. jag vet inte om jag vill tillbaka
till vissa tider eller inte. om jag vill stanna här. det bästa
för mig är väl bara att tänka på nuet. blicka framåt och
göra allt bättre. fixa till allt som jag ställt till med. lära mig
att vissa går att lita på, andra inte. vissa är falska, andra
äkta.
vissa personer i mitt liv klarar jag mig bara inte utan. det
är dom som står kvar. det är dom äkta, dom jag har idag.
utan dom klarar jag inte livet. jag gör bara inte det. det
är dom jag lever för. jag vet egentligen inte hur jag mår
innerst inne. det är en massa jag skulle behöva få ut, men
jag vet inte om jag orkar. vet inte om jag vill berätta för
någon. jag skäms. känns som att jag tycker synd om mig
själv. klagar på något bara för att ha något att klaga på,
men så är det inte. jag vill inte leva såhär. jag vill ha ändringar.
men det är inte bara jag som kan ändra på det. tyvärr.
även om jag ler på utsidan, är det inte säkert att min insida
är lika ljus. jag vill inte vara den som går runt och är ledsen,
jag är inte den personen. jag är glad för det mesta, det är jag.
så fort jag är lite nere så är det alltid någon som märker det.
för det är inte så jag brukar vara. jag vill bara vara jag. jag
vill vara ledsen när jag är det, visa det. men oftast gräver
jag ner det djupt inom mig och sen kommer det fram någon
gång när jag börjar tänka på ngt som har med det att göra.
och då är jag fast. då kan jag sitta i timmar och tänka på just
det och tusen andra saker och gråta floder. jag vill inte.
det händer oftast när jag är själv. det är då jag tänker på det.
allt.
jag behöver prata med någon. jag vet att jag kan gå till mina,
dom bästa vännerna man kan ha. till världens bästa systrar.
till mina två allra bästa vänner, till min "extramamma" osv.
men jag vågar inte. jag gör inte det. jag behöver prata med
någon jag inte känner. men som ändå kan relatera. som kan
förstå mig. som inte dömer mig utifrån det jag har att berätta.
och hjälpa mig genom livet. det jag har kvar att leva. hur lång tid
det nu är, det är en tidsfråga.